Första långresan med Busster 1989 till Norrland och Norge
Resan började den 10 Juli 1989 med avresa mot Åsele och marknaden där. Under marknaden hittade vi en gammal vän, nämligen vår första husbuss som blivit omgjord till nasarbuss.
Efter att ha lämnat äldre dottern vid flygplatsen i Umeå bar det iväg norröver och första stoppet blir Piteå havsbad som vi hört så mycket om. Vi blev lite snopna över att det var så tomt på stranden fast vädret var så fint.
Vi hittade däremot denna pärla på campingen, ett numera välkänt ekipage i husbusskretsar.Vi knackade på och fick komma in och titta samt få oss en kopp kaffe. Vi pretade en bra stund om konstruktioner, material och delar, det var mycket givande.
I Öjebyn stannade vi och tittade på den fina kyrkbyn som finns där, en stuga var öppen för visning. Otroligt att dessa byar byggdes enbart för att ha någon stans att sova när man var på mässa i kyrkorna och hade långt att åka med häst och vagn.Detta var viktigt såpeciellt på vintern då man inte hade någon värme alls på hela högtiden om inte stugorna funnits.
Tyvärr finns inte många av kyrkbyarna kvar eftersom de byggdes så tätt och av enbart trä så slutade det ofta med att byarna brann ner p.g.a. gnistbildning och någon gång vid slarv med elden.
Tisd. 18/6 Avgick på eftermiddagen mot Älvsbyn och stannade en stund i centrum. Var på turistinfo. och frågade var vi kunde stanna över natten med bussen. Jo vi kunde åka upp till Kanisbergets skidlift, där kunde vi stå om vi ville. Det vsade sig att det fanns tillgång till både el, vatten, dusch och toa. Det tackade vi för
En mycket strävsam promenad upp till toppen på Kanisberget, det blåste mycket hårt och kallt. Men det var det värt med en vidunderlig utsikt över nejden, men det var skönt att komma ner från blåsten till en varm buss och en kopp varmt kaffe.
Ett foto på Jonsgården utanför Älvsbyn som numer är en ranch och vilda western by. Ett måste om man har vägarna förbi.
Storforsen utanför Älvsbyn är ett måste då den är europas största fors. Det är väl utbyggt med spångar och broar och stället är handikappvänligt.
Man kan ju tro att folk springer omkring med jätteborrar och gör hål i berget, men det är vattnet och en ofattbart lång tid som bidragit till denna perfekta urgröpning (gryta) i urberget.
Den gamla fåran visar den kraft som naturen har. Inget att leka med alltså!
Efter en givande dag vid Stoforsen bar det av mot Jokkmokk,men man måste ju absolut stanna och föreviga första passagen av polcirkeln.
Jokkmokks otroligt vackra kyrka med sin åttakantiga stil uppförd 1944 var verkligen värd att beskåda både in och utvändigt, den ser nästan ut som ett litet sagoslott med sina stora infattade fönster och pistagegröna färg.
Insidan med den magnifika orgeln på läktaren fick en att nästan tappa hakan. Otroligt fin.
Vi stannade till vid Porjus gamla kraftstation som numer är ett museum. Det är mycket fint iordninggjort, snyggt och prydligt målat i häftiga färger.
Men den här äldre herrn (med betoning på äldre) såg ut att ha stått lite för länge, då han var mycket torr i hyn och antagligen ockå i halsen eftersom han var så tyst.
Fortsatt färd norrut, en koll på Stora Sjöfallet måste vi väl göra. Världen absolut sämsta väg låg framför oss i 9 mil!! Efter C:a 5 mil stod det plötsligt någon och liftade på vägen!!?? Vad är nu detta! Jo det visde sig vara en lapp som varit på renskiljning med sina söner och nu var dom på väg hem till sommarvistet uppe vid Akkajaure. Han hade bilen stod vid en flygstation en bit upp efter älven. Sagt och gjort, in med packningen och iväg. Under resans gång berättade han att Stora Sjöfallet inte var något att titta på längre eftersom den var reglerad. som det mesta däruppe. Nej vi skulle fortsätta upp till Ritsem om vi ville se vyer. Jaha sa vi och hur långt är det dit då? Ja så där 9 mil till. Aldrig!!! sa vi inte på så här dåliga vägar! Nej sa lappen, den är bara dålig upp till fallet sedan är det vattenfalls vägar och dom sköter sina ordentligt.
Sagt och gjort, Vi lämnade lappen på flygstationen och for vidare förbi Stora Sjöfallet som inte längre var något fall och upp i bland fjällen.
Som lappen hade sagt så blev vägen betydligt mycke bättre efter fallet och kunde jämföras med E4 i standard. Vi körde så att vi hade fjällbranten på höger sida och vattnet på vänster, jag kunde inte låta bli att stanna vid en jokk och ta in lite fjällvatten till bussen, ( jokken kom uppifrån fjället i ett vattenfall och passerade under vägen det var bara att hinka in.)
Men vyn som mötte oss uppe vid Ritsem förtog all förtret över dåliga och långa vägar, helt otroligt senario med sjön nedanför parkeringen och sedan Akkajauremassivet som en jättestor fondtapet, det går inte att beskriva i varken ord eller bild, det måste bara ses med egna ögon
På väg ner från Ritsem såg vi faktiskt våra första renar, varav denna var en av den tjurskalliga typen. Här skulle det int åka några turister och tuta på honom inte för här bestämmer jag!
Järnvägsstationen i Gällivare var en maffig tegelbyggnad. Det märks vad järnväg och malm betyder häruppe.
En bit från Gällivare ligger Malmberget. Det var mycket intressant att gå omkring och titta på den gamla bebyggelsen och allt som är bevarat från malm- och järnvägsindustrin. Det är som hela byn fanns kvar sedan sekelskiftet (1900). Titta bara på dessa kort från den lilla handelsboden med massor av gamla prylar, men också mycket nytt att handla, det mesta som souvenirer.
Vi kom till Kiruna på kvällen den 22/7 och det var faktiskt ganska mörkt ute. Vi åkte mot en camping som vi sett skyltar till. Men helt plötsligt var skyltarna borta, så ock vägen, framför oss var bara ett högt staket och helt mörkt. Vi bestämde oss för att stanna och sova där så fick vi se vart vi var när det ljusnade.Döm om vår förvåning när morgonljuset spred sig över Kiuna som låg långt under oss. Vi hade parkerat uppe vid infarten till Luossavaragruvan med en vidunderlig utsikt över Kiruna och bort mot Kebenekajse.
Vi åkte ner till centrum och gick en promenad och kollade in kyrka, brandstation och stadshus. När vi kom tillbaks till bussen hade vi fått sällskap av MHC 100, den första MHC:are vi träffat på hela resan. Vi pratade lite och bestämde att vi skulle göra sällskap upp mot Norge fast vi sagt att vi absolut inte skulle åka längre än till Kiruna och sedan vända ner mot Haparanda. Men man får faktiskt ändra sig!
Ett snabbt stopp för inköp av proviant vid Abisko Och lite nostalgisnack eftersom jag varit här på en skolresa en gång på -60-talet, sedan bar det iväg upp mot Björnfjället och riksgränsen.
Jokkmokk har faktiskt 2 kyrkor. den gamla från 1747 i folkmun kallad Ettöreskyrkan eller Lappkyrkan
Mycket märkligt! En stor fin tankstation med restaurant och butik, men helt övergivet. Inte ett spår av varken tankarmaturer eller inredning. Fast det är så klart det kanske inte var så lönsamt när vägen stängdes helt under vinterhalvåret. Resursslöseri om man säger.
När vi sedan kom ut ur ravinen som vägen gått i mil efter mil så öpnnade sid ett landskap som vi aldrig tidigare skådat! Det gick att se hur långt som helst tyckte vi. Är det inte Island som skymtar där borta?? Nej "bara" Lofoten.
Väl nere från fjället och ute på E6:an mot Narvik stannade vi och beskådade denna norska lapp som med sin familj sålde sameslöjd och renskinn till turisterna på en rastplats.
Utsikten var som sagt värd hela resan hit upp, tyvärr blir bilderna missvisande och kommer inte till sin rätt, men det får vara som det är. Denna bild togs från taket på bussen medans vi stod och väntade på att motortempen skulle sjunka, vi åker söderut mot Skarsnes.
Vi såg priserna på färjetrfiken och bestämde oss för att detta är vägs ände, nej här var bara att vända och fara norrut igen, vi skull ju ändock till Haparanda så det var ingen mening att fortsätta åt fel håll då inte. Bäst vi stod där dyker 2 svensreggade MB upp vid färjeläget. Eftersom färjan inte var inne så gick vi och småpratade lite med ägarna. Det visade sig att vi bodde i Husby-Långhundra och dom i Gottröra!! Tre Km från varann genom skogen!! Världen är bra liten ibland.
På väg tillbaks över fjällen mot Narvik. Utsikten fortfarande betagande.
Denna bild är tagen vid början av Torne träsk. Att jag skulle få ett så idiotiskt galet ryck att ge mig upp efter fjällsidan och ta kort högt uppifrån på bussen förvånar nog ingen som känner mig, men det var något jag aldrig gör om, det lovar jag. Vägen syns ju men var är då bussen, jo den finns där men den är liten det lovar jag. Det var även jag när jag kröp på alla fyra in i bussen av utmattning. Nej aldrig mer!
Så här ser den ut från norr, den så berömda Lapporten.
Klockstapeln i Jokkasjärvi var allt vi hann med att titta på eftersom myggen tydligen hade något sorts årsmöter häromkring.
Livet med husbuss! Man kör en bit, stannar av och väntar på att "gumman" skall bjuda till bords, sedan lite siesta på det. Kan inte bli bättre!
I Pajala vågade renarna titta fram igen, eller rättare sagt hade dom invarderat byn. Är det inte mygg så är det renar!
Den här gynnaren gick in på macken och snodde med sig hela vykortsstället ut!! Måttligt populärt! ( han tyvärr inte med med kameran)!
Kokkolaforsen med sitt strida vatten och sina sikbryggor var tydligen ett uppskattat utflygtsmål, campingen var i det närmaste full och turistbussarna kom och for hela tiden. Detta var första gången jag provade på forsränning med flotte. Näe int va de så markvardigt int.
Så var vi då framme vid resans egentliga mål, husbilsträffen i Mattila.
För första gången får vi stå tillsammans med en likasinnad, Åke från Hörnefors, fast stackarn kör Scania, så han behöver lite stöd.
Festen var kul och vi träffade många trevilga nya människor. Värre var det på Söndagen då man skulle sträckköra till Uppsala för att jobba på Måndagen. Det gör vi aldrig om!! Men resan som sådan har vi gjort om, både norr och söderut, och har inte sett någonting ännu.!
